Att växa upp med killar är inte en så dålig grej, tror det gjorde mig till en tuff tjej. Och efter många prover, visa det sig att jag var en flicka med manliga hormoner. Min kropp växte snabbare pga det, jag blev kallad stor, kraftig t.om fet. Så jag har mått dåligt över det hela mitt liv, varje ord gjorde ont som ett hugg med en kniv. Jag hata mig själv, jag ville inte ens leva. Det är ju ganska stort för ett barn va? Det är jävligt vidrigt att dom fick mig vilja dö så tidigt. "Varför föddes jag såhär?" "Jag gillar inte den jag är". Jag har ju en fin personlighet, men varför kan jag inte också vara het? Jag förtjänar väl också uppmärksamhet? Jag sökte dock det på fel sätt, men jag gillade att killarna tyckte det gjorde var hett. Men det räckte inte, jag ville ha mer. Men för dom räcker det med vad dom ser. Men efter ett par år, trodde jag jag hittat någon som kunde läka mina sår. Men det enda man lärt sig är "hur ska jag älska någon annan, om jag inte kan älska mig?" Men det är inte så jävla lätt, när det känns som man bara är gjord av fett. Alla säger "det är insidan som räknas", men det känns som något saknas. En fin utsida skulle vara helt okej, så någon kan älska mig...mer än en vän.